Louis&Louis

Kajak i månskenet

Produsentperspektiv
Som produsent valgte jeg å invitere Karin med på padling, ettersom dette er noe jeg interesserer meg for – og med framtiden kommer spesialisere meg innen. Vi var heldige og hadde Hansi lett tilgjengelig – så det var bare å finne en dag som passet for alle 3. Kvelden kom endelig, og vi kledde på oss ullundertøy og vanntette plagg – vannet nærmer seg frysepunkt om noen uker – og vi ville ikke risikere å fryse. Da hadde nok opplevelsen av å padle, naturen og hvor stille det var – blitt ødelagt av det faktum at man er kald. Jeg vil først skyte av Hansi, og han utrolige behaglige måte å være på. Han er så rolig, og har kunnskap innen mye – så Karin og jeg fikk til og med en liten stjerne - forelesning der ute på vannet. Vi var ute i 3 timer, og for min del gikk det kjempe fort! Den eneste tingen jeg reagerte på var at det skulle vært mulighet for å låne hansker/votter når man padlet, ettersom man blir vått – og de fleste har ikke skikkelig utstyr til slike turer.  Denne turen falt direkte inn i Pine & Gilmores (1999) ”sweetspot” ettersom den var utdannende fordi Karin aldri hadde padlet før, og skulle lære seg dette. Også fordi Hansi tok seg tiden til å forklare og peke ut stjernetegn på himmelen, noe som var ganske nytt for både Karin og meg. Turen var eskapistisk fordi vi var midt ute på et vann, og konsentrerte oss kun om padlingen og hvor vi skulle – og svært underholdende ettersom vi fikk se Piteå by night by cayak og fordi vi alle 3 hadde det så bra i hver vår kajakk. Tilslutt var turen estetisk fordi vannet rundt oss var så beroligende, og fordi naturen lå så fredfullt og vakkert i høstmørkret.

Gästperspektiv

Det här var en fantastisk upplevelse! Jag har aldrig paddlat kajak förr, och att göra det första gången i mörker kändes läskigt till att börja med. Jag kände att jag inte hade riktig koll på kajaken och hur jag skulle paddla. Vattnet var becksvart och ögonen hade svårt att bedöma avstånd i mörkret. Men väldigt snart började jag känna mig tryggare och då kom lugnet. Jag började njuta av omgivningen och stillsamheten. Vi tittade på stjärnorna och Hansi berättade lite om olika stjärnbilder. Det var en väldigt social upplevelse tyckte jag. Även om vi inte pratade så mycket med varandra så var vi tre helt ensamma därute på vattnet, vilket skapade en egen ”bubbla”. Det kändes som en väldigt helande upplevelse, där det fanns tid för eftertanke och vila. Att bara få ”vara”, ute i naturen. Jag mådde väldigt bra efteråt och det är definitivt en upplevelse jag kommer att bära med mig. Det som hade gjort upplevelsen bättre hade varit om man fått låna ett par riktiga handskar, eftersom de flesta inte äger ett par som är gjorda speciellt för paddling. Mina händer var väldigt våta och kalla mot slutet.

Producentperspektiv
Jag bjöd in Christina till Thaimatlagningskursen eftersom vi båda tycker väldigt mycket om thaimat och gärna ville lära oss mer om hur man tillagar den. Kursen hålls av Vuxenskolan och vi höll till på Familjens Hus i Piteå. Jag har aldrig gått på matlagningskurs så mina förväntningar innan var att vi skulle delas in i grupper och tillaga maten själva ungefär som man gör på hemkunskapen i högstadiet. Nu är det så att Familjens Hus har ett väldigt litet kök, och vi var nio deltagare plus kursledare så det blev väldigt trångt, därför vi fick inte pröva så mycket själva. Det var en besvikelse. Vuxenskolan lovade dock att fixa ny lokal så fort som möjligt (kursen går fem gånger till). Köket hade inte heller alla de nödvändiga redskap som behövdes för matlagningen. Miljön var inte tematiserad, där fanns inget som påminde om Asien eller Thailand. Kursledaren, som är från Thailand, hade skrivit ner recepten åt oss, men i dessa saknades flera ingredienser som hon missat vilket gjorde att man själv fick ta ansvar för att upptäcka dessa. Trots dessa brister kan jag ändå tycka att denna upplevelse ligger i vad Pine & Gilmore (1999) kallar ”sweetspot”, då den var utbildande, eftersom vi lärde oss laga maten och fick information om de olika ingredienserna. Eskapistisk då man enbart koncentrerade sig på kursen och inget annat under dessa tre timmar, detta hade dock kunnat bli mycket bättre om man fått delta mer i matlagningen och om miljön varit med thailändsk. Då hade man kunnat drömma sig bort mer. Underhållande eftersom vi hade väldigt roligt i gruppen medan vi trängdes i köket och estetisk tack vare att maten blev så vacker, detta hade dock kunnat göras mycket bättre även det, om miljön varit tematiserad.

 

Det var en minnesvärd upplevelse, en upplevelse vi spenderade tid på (den grundade sig på medproduktion från gästerna) och lärde oss något av. Den stimulerade syn, lukt och smak (maten och råvarorna), men även känsel (att handskas med råvarorna). Recepten är ”memorabilia” (Pine & Gilmore, 1999) som kommer att minna om upplevelsen en lång tid framöver. Det som kunnat förstärka upplevelsen ytterligare hade varit om miljön som sagt varit tematiserad och om kursledaren, exempelvis under måltiden hade berättat lite om den thailändska matkulturen och om Thailand överhuvudtaget. Då hade jag känt att jag fått mer mig ännu mer av denna upplevelse.

Gästperspektiv
Jeg i likhet med Karin syns at dette kurset ikke levde opp til forventningene jeg hadde – og jeg ble skuffet over flere ting. Jeg har heller aldri vært med på noe lignende, og hadde derfor ingenting å sammenligne med – men det første jeg reagerte på var at kjøkkenet var så lite. Det var umulig for alle sammen (9 stykker) å arbeide der samtidig, og derfor var det bare 2-3 stykker som gjorde noe. Det førte til at det ble en passiv opplevelse – og ikke det jeg tenkte meg vi betalte for. Hun som holdt i kurset hadde heller ikke lagt så mye tid i å forberede kurset føltes det som – jeg skulle for eks. gjerne vist om bakgrunnen til hva vi lagde, historien og slike ting som er unike for Thailand. Høydepunktet var helt klart når maten var ferdig, og vi fikk smake –det var helt himmelsk!

Produsentperspektiv
Jeg inviterte Karin til den Etiopisk/Eritreanske restauranten i Luleå, Harnet – ettersom jeg selv har vokst opp i Etiopia, og kjente at dette var en opplevelse jeg ville dele med Karin. Hun har aldri vært i Etiopia, og derfor ble det ekstra spesielt for meg at hun fikk riktig innblikk i dette livet som jeg kjenner så godt fra min barndom. Første inntrykket når vi kom inn var dessverre utrolig dårlig. Man fikk med en gang følelse av at dette var en standard pizzeria hvor som helst i Skandinavia – med en høylytt TV stående i et hjørne, radioen på og en spilleautomat med blinkende lys og lyder. Det var heller ingen spesiell atmosfære som kunne minne om Afrika, og eneste tydelige tegnet var et skinnbilde som hang på veggen ved inngangen. Det hadde vært lett å forandre rommet til et mer typisk Etiopisk preg, om man virkelig ville at kunden skulle få en slik opplevelse. Jeg hadde bedt om at vi skulle få maten servert på typisk etiopisk måte, på et stort fat på et vevd bord – og dette tror jeg absolutt løftet opplevelsen. I Etiopia spiser man med fingrene, og jeg kan forstå at dette er en overgang som mange opplever merkelig – ettersom man lærer at man ikke skal leke med maten. En annen ting jeg reagerte på var at når jeg tiltalte eieren på amharisk (språket de snakker i Etiopia) – så svarte han på perfekt svensk at han ikke snakket amharisk. Jeg ble litt skuffet, ettersom jeg så gjerne ville at Karin skulle få høre meg snakke – og derfor ble jeg positivt overrasket når et kom en jente ut fra kjøkkenet og snakket til oss på amharisk! Så fikk Karin oppleve det likevel!




















Gästperspektiv

Det var en häftig upplevelse tack vare att jag fick pröva något    alldeles nytt. Jag har aldrig ätit etiopisk mat förut.   Den här rätten skulle man dessutom äta med händerna vilket jag heller aldrig gjort. I Sverige får man ju väldigt tidigt lära sig att det är fult att äta med händerna (”lek inte med maten!”). Christina berättade också att det är brukligt att lämna mat när man blir bjuden i Etiopien. Det visar att man fått generöst med mat, och att man ätit så mycket man bara orkar. Detta skiljer sig också kraftigt från det man lärt sig som svensk. Här är det otacksamt att lämna.   Det var en minnesvärd upplevelse eftersom den skiljde sig totalt från tidigare restaurangbesök jag gjort. Dock var lokalen inte den bästa. Där fanns ingen etiopisk känsla, utan snarare kändes det som en vanlig, svensk pizzeria. Dessutom möttes man av skrålet från både radion och en tv. Samt att där fanns en spelautomat. Det förstörde upplevelsen och intrycket av en autentiskt etiopisk restaurang lite grand. Hade restaurangen varit inredd på ett etiopiskt vis hade man kunnat drömma sig bort på ett annat sätt och faktiskt känt det som att man varit i Etiopien under besöket. Det hade nog fått mig att spendera mer tid där också. Nu åt vi upp och gick. När man äter på en restaurang där miljön är väldigt tilltalande har man en tendens att njuta mer av maten och umgänget, vilket i sin tur gör att man spenderar mer tid på upplevelsen.

Producentperspektiv

Jag valde att bjuda in Christina till operan ”God Natt Madame” eftersom hon aldrig tidigare gått på opera, och för att min tidigare erfarenhet var att det kan vara en rätt häftig upplevelse. Mina förväntningar som producent var egentligen rätt öppna, eftersom jag förstod att det skulle skilja sig kraftigt mot den opera jag gått på tidigare. Denna opera skulle ju handla om Bellman och vara på svenska. Den jag gått på innan vad en italiensk opera (Aida) med sprakande färger och ett språk jag inte förstod. Men det är klart att jag förväntade mig en musikupplevelse och en intressant historia hur som helst.

 

Arrangörerna av operan ”God Natt Madame” hade inte skapat ett helhetstema. Själva föreställningen hade givetvis ett tema, men i övrigt var det inte någon helhetsupplevelse. Entrén som publiken möttes av såg ut precis som vanligt, och där stod personal och rev biljetter. I övrigt välkomnade de inte publiken på något särskilt sätt. De skulle utnyttjat temat från föreställningen (t.ex opera som tema eller 1700-tal eftersom föreställningen handlade om Carl Mikael Bellman) även i miljön utanför teatersalongen. Jag tycker även att de kunde tagit aningen mer betalt för biljetterna och serverat dryck och tilltugg till gästerna vid välkomnandet, eller i pausen. Nu fick man i stället köpa fika, bestående av kaffe/te och fikabröd. Det ser gästen som ännu en utgift. Hade arrangörerna tagit aningen mer för biljetterna (som nu endast kostade 100kr) och serverat tilltugg gratis hade detta setts som en välkommen upplevelseförstärkare, ett generöst tilltag. Opera, som räknas som finkultur förväntas gärna vara lite tjusigt. Idealiskt hade varit om personalen som stod i entrén hade tagit emot oss iklädda 1700-talskläder och serverat exempelvis champagne, för att förstärka känslan av dels föreställningens tema och dels av den lyx och flärd opera förknippas med. I stället för att kunna köpa vanligt fika i pausen hade man kunnat mingla runt med champagne eller annan dryck, medan någon kanske läste upp texter av Bellman.

 

Denna upplevelse engagerade hörsel, syn och smak, dock utan genomgående tema. Den befinner sig i det Pine & Gilmore (1999) kallar för ”sweetspot”. Den var underhållande då det var en rolig och uppfyllande föreställning med musik och skådespel. Utbildande på så vis att man fick lära sig mer om Bellman och hans liv, dels genom ett häfte man fick i entrén och dels genom föreställningens innehåll, samt att det gav en liten inblick i hur man levde i 1700-talets Sverige. Upplevelsen var även estetisk genom färger, rök och synintryck från scenen samt eskapistisk då man som gäst lever sig in i Bellmans värld och musiken som framförs.

Den ger dock ingen möjlighet för gästen att vara medproducera annat än i pausen, då man har möjlighet att interagera tillsammans med andra gäster,
diskutera föreställningen osv.   


Gästperspektiv
Som klient ble jeg invitert av Karin till ”God Natt Madame” – og dette var for meg min første opera opplevelse. Jeg trivdes godt i denne setningen, med musikken og sangerne som fortalte en liten del av Bellmans liv – og før jeg viste ordet av det var første akt over. Jeg kjente at jeg ble oppslukt av operaen på en måte jeg ikke har opplevd før, og derfor ble jeg så positivt overrasket! Andre akt begynte etter en kort pause, og neste time gikk like fort som den første. Som Karin har skrevet tidligere, traff denne operaen midt i ”sweetspot” – noe som fanget oppmerkesomheten til en som meg, helt uerfaren og uten forventinger.